GP-dax i Florida

Så var det dags för söndagens Grand Prix i Wellington, Florida. Från den bjuder Sylve inte bara på soliga bilder, utan också på ett litet referat från den rafflande omhoppningen! Vem gick egentligen vinnande ur omhoppningsstriden..?

På väg till banan träffade jag på Aisling Zetterman, och vi diskuterar den trevliga ”Sverigemiddagen” som Jana och Lotte Wannius organiserade på lördagskvällen.

GP banskissen, designad av Anthony D Ambrosius. En inbjudande bana, med en ”snäll” början som blev svårare och svårare. Konstigt var att det inte ingick någon vattengrav!? Enligt reglerna, åtminstone de som gällde förra året, så SKA vattengrav ingå i GP och Nations Cup.

Här ett lite annorlunda hinder – i alla fall för de yngre ryttarna, men inte för de som var med ”förr i tiden”!  Nu för tiden är det ovanligt med så höga kompakta häckar. Det var första hindret i trekombinationen.

Alla stora klasser, som söndagens huvudklass, inleds med att nationalsången sjungs. Inför GP:n var det två yngre flickor som sjöng.

54 startande i GP-klassen, varav 11 gick till omhoppning. Med till omhoppningen var bland annat Erika Lickhammers före detta GP häst, Caballito, riden av Andres Rodrigues, Venuzuela.

Mc Lain Ward red väldigt fort, och alla trodde att det var omöjligt att slå hans tid.

Men det gick, för Conor Swail var en halv sekund snabbare!!

Beezie Madden startade lugnt och fint men red väldigt korta vägar, och hon gjorde det ”omöjliga” och var snabbare och gick upp i ledning. Nu var det väl ändå klart – det var väl inte möjligt att de som var kvar efter skulle kunna slå det?

Kent Farrington gjorde det! 0,01 SEK snabbare än Beezie som blev slagen med minsta möjliga marginal! Hårt men sant!

Det var en oerhört spännande snabb omhoppning, n-ä-s-t-a-n lika spännande som när Jens Fredricson såg till att Sverige vann Nations Cup i Falsterbo i somras!

//Sylve
Foto: Ivan Zulueta