”Man märkte inte kamerorna”
Hur är det att ha ett TV-team i hälarna under uppladdningen inför årets viktigaste tävling? Och var det ”rätt” bild som visades? Så här tyckte Sylve efter att ha sett programmet Ryttarprinsen.
I SVT-dokumentären Ryttarprinsen – drömmen om ett mästerskap, skildrades framför allt Alexander Zetterman och i viss mån Peder Fredricsons väg till VM i Caen hösten 2014. Som förbundskapten hade Sylve en viktig roll.
Vad tyckte du om programmet?
– Först och främst måste jag säga att det är fantastiskt bra att få en timme om vår sport. Ridsporten är större än många tror och därför är det bra att få så mycket sändningstid. Själva programmet var helt okej. Programmet påminde ju mycket om Ryttareliten där man väljer att ta delar ur ett sammanhang för att skapa lite mer dramatik, och då kanske det inte riktigt blir en dokumentär.
– Jag tycker också att man framställde Alex som lite butter och en ensamvarg – lite för negativt helt enkelt. I mina ögon är Alex en positiv person som är enormt ambitiös och en mycket talangfull ryttare som jobbar stenhårt för att vara med i sporten.
Var det något du saknade?
– Man kan förstås inte ta med allt, men det var ändå rätt mycket diskussioner om precampen, och det var lite synd att man inte visade lite av de aktiviteter vi gjorde för att stärka laget och teamkänslan. Sedan var det inte mycket av själva tävlingsmomentet. Vi åkte ju inte till VM bara för att kvala till OS, vi åkte dit för en medalj och var så otroligt nära både i lag och individuellt. Att vi var så nära var definitivt en besvikelse för oss.
Var det jobbigt att ha ett TV-team i hälarna hela tiden?
– Jag måste säga att TV-teamet var enormt skickliga på att inte märkas. Man tänkte inte på det. De satte på oss den här myggan, mikrofonen, och efter fem minuter hade i alla fall jag glömt bort att jag hade den.
Hur påverkade TV-kamerornas närvaro er uppladdning?
– Inte alls, de var mycket hänsynsfulla och höll sig på sin kant hela tiden. Och vi är alla vana med att ha ganska mycket med media att göra. På tävlingar är det alltid mycket kameror och journalister och det är förstås en viktig del i tävlandet. Vi vill ju få uppmärksamhet för vår sport.
– Men sedan har vi tillfällen där inte några andra än teamet får vara med. Då är det fokus på laget och vi hade en tydlig uppdelning när TV-teamet fick vara med och när de inte fick det.
Gjorde ni något annorlunda under precamp för att få med alla i teamet?
– Vi har olika upplägg beroende på vilka personer som är med. Vi försöker göra saker som gör att vi går in i fokus, men ändå har roligt. Inför OS hyrde vi go-cart, och det var nog det dummaste jag har gjort. Med de tävlingsmänniskorna i laget var jag livrädd för att det skulle hända något – men ryttarna tyckte det var kul. Inför VM fick vi spela in film och det var också roligt.
Vilken kontakt har du med landslagsryttarna normalt?
– Det varierar lite beroende på var ryttarna befinner sig. Så här års är det mycket möten och uppföljningar, vi hade en träff i samband med Friends-tävlingarna, vi kommer att ha ett nytt möte när det blir dags för Göteborg. Jag försöker ringa och träffa dem regelbundet. Den senaste tiden har jag bland annat varit i Leipzig när Douglas, Malin och Henrik var där. I Amsterdam träffades Peder, Henrik, Henk och jag. För mig räcker det inte att bara vara med på lagtävlingar, jag behöver även se ryttarna vid andra tillfällen. På måndag åker jag till exempel till Rolf och hör om hans planer och tittar lite på hans nya hästar.
– Vissa ryttare har stort behov av dialog, andra mindre, och där måste ryttarna ta ett eget ansvar. Jag behöver ha information om hästar och status, avslutar Sylve.